När jag och Cayan träffades tillbringade han av förklarliga skäl mycket tid i Dalarna. Hans hoj blev ganska snart döpt till dalahästen med tanke på alla resor det blev. Men mitt förslag om att även lacka om hojen till en dalahäst mottogs inte med någon större iver… Konstigt!!!

Cayan stormtrivdes med att följa med till min klubb. Han tog sig ett par koppar kaffe och charmade tjejerna en stund, sen gick han antingen in till killklubben vägg i vägg och pratade hoj eller ner till raggarna i källaren och pratade bil!
Ville vi ha hjälp med något som typ snickrande eller något annat praktiskt ställde han alltid upp. Fast hans noggrannhet kunde ibland få inte bara mig att bita på knogarna. Men bra blev det! På festerna jobbade han hårt med att få våra gäster att trivas och man riktigt såg hur han stormtrivdes med sin öl i handen pratandes med någon om nåt som trollband dem bägge.

Cayan var ingen perfekt människa, men det vet vi alla att sådana människor finns inte. Han var mestadels glad och väldigt omtänksam. Som när vi i klubben skulle åka på klubbresa till Finland och jag inte fick någon ordning på min hoj utan skulle få lov att ta bil medan övriga tjejer skulle ta hoj. Då fick han efter lång övertalning mig att ta hans hoj fast han principfast alltid hållit fast vid att aldrig låna ut sin hoj till någon oavsett. Men jag fick många förhållningsorder och förmaningar innan jag började min resa från Småland till Stockholm. Och jag lovar att det kliade bra många gånger i mina gasglada fingrar. På båtresan över till Finland pratades vi vid på telefon och efter en stund så säger han åt mig ”att va f-n, om grabbarna vill rejsa så ge järnet, hellre en rasad låda än att du ska komma tvåa.” Jag kan tänka mig att han hade svårt att sova ända tills jag kom hem efter det uttalandet! Men jag var lycklig, hojen fick bekänna färg och framförallt, jag blev inte tvåa till Cayans stora glädje!!!

När det visades speedway på tv´n så satt han och barnen uppkrupna i soffan och det rådde total tystnad av allt som inte hade med speedwayen att göra. Helst skulle också hela bordet va dukat med massa gott för det var ju fest!

Vi fick en alldeles för kort tid tillsammans jag och Cayan, men jag säger bara att den tid vi ändock fick har varit ett enda långt äventyr från början till slut. Och jag skulle för allt i världen inte velat ha det ogjort! Men jag hoppas och tror att han har det bra där han är nu och jag kan se mig honom sittandes med sin pilsner tillsammans med andra bikers som lämnat jordelivet!

Är otroligt glad över allt som jag och mina barn fick uppleva tillsammans med honom.
Han har och kommer alltid att ha en speciell plats i våra hjärtan….
Han är saknad av oss och även av många andra som fick den förmånen att lära känna honom

Elisabet

MCG Röderne Ögene är med dig Cayan!